the beginning of something normal

tjoho jag är malmöbo! efter många rundor fram och tillbaks i vårt avlånga land har jag äntligen bestämt mig för att ställa ner väskorna och börja mitt liv som skåning. jag måste erkänna att det gått förvånandsvärt lätt och smidigt, har inte varit med om några traumatiska händelser än så länge. har ju hört att malmö ska vara en riktigt farlig stad att bo i, att man ska passa sig så fort man ska gå ut någonstans. helst ska man stanna inne i sin lägenhet, inte prata med någon, undvika att se folk i ögonen och det viktigaste av allt: aldrig aldrig någonsin åka kollektivtrafik! om man lyckas ta sig hem helskinnad från en tur med skånetrafiken ska man tacka sin lyckliga stjärna. men så hörde jag något som fick mig att nästan packa ihop och flytta härifrån. det är nästan så att jag inte klarar av att skriva det. håll i er! det finns männsikor som lever på sopor! ja, ni hörde rätt, SOPOR! de kommer fram om natten, oftast i grupper om två eller fler, smyger ljudlöst genom stan klädda i second-handkläder och utrustade med påsar av olika slag. och där i kontainrarna bakom ica, coop och lidl gräver de sig igenom gamla matrester och fyller sina kassar. kvickt som ögat länsar de soptunnor på allt ätbart och försvinner sen spårlöst. det var en bekant till mig som berättade att en nära släkting till henne sett just en av dessa varelser när han rastade hunden. med huvudet i tunnan och fötterna i vädret hade den bökat bland soporna som en liten gris. va, har ni hört något vidrigare? jag kunde inte sova på flera nätter och var tvungen att öka min dos nervmedicin.

ha ha ha ha ha ha!!! allt jag just skrev är ju som alla ni smarta människor redan förstått ren och skär bullshit. malmö är en av de finaste städer och jag själv är en av dessa sopsamlare. men det kunde ha varit så, jag kunde ha varit en människa som trodde ont om alla andra och malmö kunde ha varit en stad uppbygd på rädslor och misstänksamhet. men som tur väl är lyser stadens och dess invånares välvilja igenom grådiset som tyvärr tycks vara det ända konstanta väderförhållandet här. men på ett sätt gillar jag det, att allting går i gråskala ger lite karaktär och förstärker känslan av det omtalade skandinaviska vemodet.

så nu sitter jag alltså här, i en otroligt mysig lägenhet på nobelvägen och bloggar för första gången i mitt liv och trots att jag för tillfället lever på minus existensminimum är jag ganska nöjd. det är klart att allting kommer bli lite enklare när jag väl börjar jobba och inte behöver vända på de småslantar jag hittar på gatan, men det är ganska häftigt att se hur man faktiskt kan överleva med väldigt väldigt lite pengar.

tanken med den här bloggen är väl att jag vill berätta om hur jag så småning om kommer att bygga upp en vardag här i malmö, en vardag fylld av vardagliga saker. sånt jag har längtat efter, ni vet, vanliga saker, sånt som folk i allmänhet gör. jag ska bli folk i allmänhet, med vissa undantag, som att jag till exempel dumpstar mat och går på mässor i kyrkan och säger guds frid trots att jag inte är troende. men ja, ni fattar nog.

bilden ovan föreställer mig och jonna en solig sommardag. var lite väl hurtig när jag skrev att jag gillar gråvädret här i malmö. tröstar mig med att både jonna och sommaren finns kvar!

så, this is the beginning of something normal!