känner att en våg av hurtighet har sköljt över mig denna morgon. efter att ha diskat berget på diskbänken snörade jag på mig joggingskorna, satte lurarna i öronen och gav mig iväg på en tur runt parken i kirseberg där jag fått jobb i hemtjänsten och som för övrig är min favvostadsdel just nu. där finns allt man behöver: ett öde torg med apotek och mataffär, en park med ankor och tanter, en fin kyrka som serverar sopplunch för 25 kronor varje onsdag, en musikpub, en ishall, emmaus osv. ja listan är lång. det är som en liten inskränkt småstad som stannat i växten och jag gillar det, mycket. ska börja leta lägenhet hade jag tänkt och drömmen hade ju varit att hitta något där, bland tanterna och ankorna.
för var dag som går blir min portion banangröt på morgonen stoleken större. förstår inte riktigt hur det går till men större blir den och kanske även min mage. jag börjar se resultatet av arbetslöshetens glåmiga dagar som jag tillbringar här i lägenheten med de dimmiga fönsterrutorna som gör att det alltid verkar mulet oavsett väderförhållandet utomhus. jag ska ge er ett exempel på hur en sådan mulen dag kan te sig:
ännu en dag utan konturer, ännu en dag utan gnista, ännu en dag utan jobb. jag är ledsen över att behöva meddela att jag sakta men säkert håller på att förvandlas till en gråsugga. jag har märkt att det inte är så lätt ändå att leva i en stad utan pengar, att lyckas upprätthålla nån slags vardag när det enda jag kan göra i stort sett är att tänka på att jag är pank. allt kostar ju för bövelen pengar! jag vill så galet gärna börja jobba och känna mig nyttig, duktig, viktig, en del av nånting större. var på intervju för över en vecka sen och chefen skulle höra av sig snarast. det har varit "snarast" en ganska lång tid nu anser jag. ring ring bara du slog en signal! suck. något som oroar mig också är att känslan av meningslöshet börjar smyga sig på. den är som ett gift som långsamt sprider sig i kroppen och jag drömmer bara om morgondagen eller nästa vecka eller månad eller år. aldrig här aldrig nu. vart är jag på väg?
tjoho jag är malmöbo! efter många rundor fram och tillbaks i vårt avlånga land har jag äntligen bestämt mig för att ställa ner väskorna och börja mitt liv som skåning. jag måste erkänna att det gått förvånandsvärt lätt och smidigt, har inte varit med om några traumatiska händelser än så länge. har ju hört att malmö ska vara en riktigt farlig stad att bo i, att man ska passa sig så fort man ska gå ut någonstans. helst ska man stanna inne i sin lägenhet, inte prata med någon, undvika att se folk i ögonen och det viktigaste av allt: aldrig aldrig någonsin åka kollektivtrafik! om man lyckas ta sig hem helskinnad från en tur med skånetrafiken ska man tacka sin lyckliga stjärna. men så hörde jag något som fick mig att nästan packa ihop och flytta härifrån. det är nästan så att jag inte klarar av att skriva det. håll i er! det finns männsikor som lever på sopor! ja, ni hörde rätt, SOPOR! de kommer fram om natten, oftast i grupper om två eller fler, smyger ljudlöst genom stan klädda i second-handkläder och utrustade med påsar av olika slag. och där i kontainrarna bakom ica, coop och lidl gräver de sig igenom gamla matrester och fyller sina kassar. kvickt som ögat länsar de soptunnor på allt ätbart och försvinner sen spårlöst. det var en bekant till mig som berättade att en nära släkting till henne sett just en av dessa varelser när han rastade hunden. med huvudet i tunnan och fötterna i vädret hade den bökat bland soporna som en liten gris. va, har ni hört något vidrigare? jag kunde inte sova på flera nätter och var tvungen att öka min dos nervmedicin.
