Ögonbrynet som försvann

Hemma hos my beloved family, vinter utanför fönstret, Weeping Willows i öronen. Lufsar runt i ett tomt hus och känner mig hemma. Om ett par timmar sitter vi på bussen mot Alperna och leker Sällskapsresan, en lek vi kan ganska bra vid det här laget. Min nya jacka skiner som en sol och allt känns lite mera hoppfullt än förut. Roligaste på länge: Igår slant Elin med rakhyveln när hon skulle ansa bort ett vildvuxet hårstrå och råkade avlägsna halva ögonbrynet. Vad som gjorde det hela ännu mera komiskt var att hon redan vid ett tidigare tillfälle varit något för entusiastisk vid plockningen av nämnda ögonbryn och endast lämnat en liten oansenlig rand som vägrat växa ut igen. Så igår som sagt sinkade hon nog sina sista chanser att någonsin få normala ögonbryn igen. Jag kunde bara inte sluta skratta för det kändes så typiskt. Kände även tacksamhet över att jag aldrig rört mina egna buskiga bryn. Kära nån.